Att växa på bredden

Jag tänkte att nu när jag är nästan vegetarian (vi slutade med allt kött utom fisk och kyckling för några månader sedan) och ska börja med gröna smoothisar kanske jag kommer minska lite i vikt. Det är ju inte den största anledningen till varför jag gör det, utan det skulle bara vara en bonusgrej. Egentligen vantrivs jag inte med min storlek, jag tycker att jag är ganska fin som knubbis, men klädaffärerna håller inte med mig. Jag förpassas till skamavdelningen, längst bak i butiken, där det hänger formlösa, blommiga tält och mjukisbyxor. Alltså skulle det vara trevligt att i alla fall gå tillbaka till normalstorlekar igen, för nu går jag runt i samma kläder h e l a t i d e n!

Jag var smal hela mitt liv, verkligen superslank fast med breda höfter. Redan på den gamla goda tiden hade jag över 30 cm skillnad mellan midja och höfter, så det kommer jag aldrig komma ifrån. Jag åt precis vad jag ville, mycket och onyttigt men få gånger per dag. Det blev ofta chips och mycket läsk och jag lade aldrig på mig trots att jag aldrig tränat i hela mitt liv. Så en del undrar hur det har gått till, hur jag gick upp 30 kilo på tre år, och du det gick fort. Jävligt fort.

Jag blev tillsammans med Fisen i maj 2003 och när jag började lägga på mig blev jag helt förstörd, hela min identitet var ju "den smala, långa tjejen". Det var det enda jag hade som folk avundades mig för, och jag kände mig asful fast jag fortfarande tekniskt sett var underviktig. Men jag trodde att det bara var förhållandebubblevikt och att det skulle gå tillbaka. I samma veva tog mitt vikariat slut, jag blev superosams med min bästis D (vi blev vänner igen efter ett halvår hahaha) och jag började helt enkelt sitta hemma mycket. Eftersom jag ändå aldrig tränat trodde jag att jag verkligen kunde äta vad jag ville och fortsatte som vanligt, med enda skillnaden att jag åt oftare nu när det var någon som såg till att jag skötte om mig själv.
Det jag inte tänkte på var att jag alltid har gått otroligt mycket. När jag bodde hemma hos mamma och pappa hade jag en kilometer till bussen, jag har haft fysiskt krävande jobb, och när jag jobbade i eller skulle till stan gick jag alltid dit och hem - och jag var aldrig hemma förutom när jag sov.

Nu var jag alltså utan den motionen, och när vi efter ungefär ett år flyttade till en ny stad där jag inte kände en kotte rörde jag på mig ännu mindre. Kilo efter kilo lades på och snart hade jag gått upp över 30 kilo. Det senaste året (i ännu en ny stad) har jag dock stått stilla, till och med gått ned några kilo, så nu väger jag exakt 30 kilo mer än jag gjorde när jag träffade Fisen. Eftersom jag faktiskt var underviktig från början, och jag är lång och det mesta satt sig på baken, är jag mer knubbig än fläskpaddig och jag har fortfarande lite midja - thank god. Mitt BMI då var 18 och nu är det 28. Men det är som sagt inte så roligt alla gånger, som när man ska leta kläder, sitter lite väl trångt i stolar med armstöd, eller snubblar runt på t-banan. Grejen är ju bara att jag faktiskt inte kan träna på grund av sarkoidosen, och jag är inte en sådan som bantar - har aldrig någonsin varit för jag gillar att äta damnit! - och vill inte leva ett sådant liv. Så vad ska man göra liksom? Jag behöver inte bli gamla smaljag igen, jag duger fint så här och folk spanar fortfarande in mig thank you very much, men det skulle vara så skönt att slippa handla på tjockisavdelningar som aldrig har något utbud.

Nu kommer poängen! Så jag ska försöka fixa min smoothies nu, om jag har tur går jag ned lite, annars får jag ju i alla fall i mig vitaminer, bra fetter och mineral. Alltid något. Jag tänker inte sluta med riktig mat eller ostbågar, men i alla fall ersätta delar av måltiderna med dessa gröna drinkar. Jag äter faktiskt inte superonyttigt, och småäter mer eller mindre aldrig, men jag äter fortfarande för sällan och då för mycket. Det är nog mitt största problem.

För att skämma ut mig själv ytterligare tänker jag lägga upp bilder på mitt knubbiga jag, lite som motivation för jag vill hur som helst inte gå upp. Det är bra nu, liksom. Så får jag fortsätta att ta bilder lite då och då för att se om det blir någon skillnad. Antagligen kommer jag bara dricka mina smoothies i en vecka eller något för jag är lat och det är dyrt med frukt och grönt, men ni kan ju hålla tummarna. En person som mobbat mig för min nya, fina kropp kan ju hålla sig till att lämna en vänlig kommentar! Du vet vem du är - hoppas jag.

7 comments:

  1. Anonymous said...

    Men du...*hilfe* vilken skillnad och på så kort tid...
    Jag förstår att du är taggad att göra något åt det men ta det varsamt...lycka till!  

  2. Anonymous said...

    Nä jag är inte *så* taggad :D Men det skulle vara en trevlig bieffekt på mitt mer gröna och miljövänliga liv. Jag är alldeles för ointresserad av att verkligen träna och så för att bli mitt gamla jag, men som sagt, det skulle vara skönt att bli vad affärerna anser "normal". Antagligen kommer det inte att hända någonting, men min post kanske kan vara en varning för andra som tycker att det är roligare att titta på film än att gå ut och gå.  

  3. Mattias S said...

    Muhahaha, nu behöver jag inte vara nyfiken längre!  

  4. Anonymous said...

    Jupp, nu har du sett knubbisen. Grattis!  

  5. Mattias S said...

    Japp, tackar tackar! :)  

  6. Ika said...

    Jag har också varit en sån som alltid var smal. Hela barndomen innebar hälsogranskingar att mamma eller jag fick kommentarer om hur jag vägde för lite till min längd och titta här så hon inte följer längd- och viktkurvorna... Nåväl, typ i sena tonåren när jag inte längre växte på längden började jag så småningom växa på bredden. Inte på något drastiskt sätt, och väldigt långt var det nog bara hälsosamt och normalt (hela min familj består av människor som varit spinkiga i barndomen och tonåren och sedan utvecklats till normalvikt), men nån gång undrar man ju om det här kommer att fortsätta resten av livet, och i vilket skede det kommer att innebära att jag faktiskt får problem med vikten.

    Så plötsligt i höstas upptäckte jag att jag måste ha gått ner i vikt. Ä'ger ingen våg, men när allt fler byxor och kjolar började kännas för stora insåg jag att det här knappast kan vara inbillning. Jag vet inte exakt vad det här beror på, men jag har mina aningar... Jag har nämligen börjat äta allt mer GI-inspirerat. Inget slaviskt dietföljande - men jag har inskat på produkter som till stor del består av socker och vitt m,jöl, och ersatt dem med mer nötter, frön, frukt, grönsaker och baljväxter. Jag gjorde det här för att jag har snabb ämnesomsättning, måste äta ofta och reagerar väldigt kraftigt på blodsockerförändringar. Tänkte att GI-mat borde passa min kropp, ge jämnare humör och bättre ork. och ja, det gör den väl - men tydligen gick jag ner i vikt också, betydligt snabbare och mera märkbart än jag väntat mig.

    Ika  

  7. Anonymous said...

    Vad kul att du hittat en kost som får dig att må bra! Själv skulle jag aldrig kunna köra GI, men är givetvis glad över att det fungerar för så många.